tisdag 6 september 2011

Jag har precis läst ut Keith Richards bok Livet. Vilket liv han har levt, och att han har överlevt är ju helt fantastiskt! Idag är han 66 år och håller fortfarande på och lever rock´n´roll-livet,  han är helt enorm.
1998, tror jag det var, så skulle Stones spela på Ullevi och jag lyckades inte få några biljetter och det var en ganska sur Karin som följde spänningen och pulsen som sakta höjde sig i Göteborg och resten av landet, men ibland har man tur! Det föll sig så att en arbetskompis hade två biljetter, en åt sig själv och en åt sin syster och dagen innan Stones skulle spela så kommer hon till mej och säger att jag kunde få hennes biljett, bara så där, jag frågade om hon inte var riktigt klok men det tyckte hon ju att hon var. I vilket fall som helst så var jag  nu innehavare av en biljett som skulle ge mej inträde till ett av världens bästa band, VILKEN LYCKA! Det enda grumset i lyckobägaren var ju att jag skulle få gå ensam, eller ihop med systern som jag inte kände, men jag menar det fick man ju stå ut med, eller hur? Dagen efter skulle dom spela och jag var ute i löjligt god tid, inne på Ullevi letade jag upp min plats, ganska bra läge, inte för långt bort. Jag satt där en bra  stund och klockan började närma sig KLOCkSLAGET!
Då kommer dom in, först Keith och sedan dom andra....dom satte igång och spelade och det var såååå bra! När dom sista tonerna av Brown Sugar tonade ut och man för länge sedan hade ställt sej upp i bänkarna förmedlade basen suggestiva rytm att nu var det dags för HONKY TONK VOMAN, då mina vänner gick alla där inne på Ullevi loss och allting var så jäkla magiskt som det bara kan bli på en riktigt bra rock-konset med Stones! Man glömmer aldrig en sån show, aldrig någonsin, magiskt! Underbart!
Om jag nu ska försöka knyta ihop säcken här med att säga-försök låna eller köp Keith Richards självbiografi, den tar dej med på spelningar överallt i världen, berömmelsen, knarket, Brian Jones död, kärleken i hans liv, isoleringen och missbruket, äktenskap, uppbrott-han  döljer ingenting-köp den, läs och njut!
                                                           Kram.

måndag 5 september 2011

Lycka♥

Idag när jag satt och funderade över vad jag skulle skriva om så kom jag att tänka på ordet Lycka och vad det innebär att känna sig lycklig. Man kan ju känna sig nöjd eller förnöjsam, är det lycka, jag tycker det, om man på kvällen när man har gjort sitt och kan sätta sig ner och känner sig nöjd med vad man har åstadkommit under dagen så tycker jag nog att det är lycka.
Att jag kom in på det här ämnet idag beror på att jag hittade en gammal poesibok från 1972, och jag blev så rörd när jag bläddrade i den. Min söta kusin Kerstin har präntat ner, med teckning och allt, hon  har skrivit; Minne!
Rosor äro röda
violer äro blå
smultron äro söta
KARIN likaså. Datum 25/12-72 och ett tillägg;
Hej då kära Karin.
Är det inte för gulligt? Man kan inte låta bli att bli lycklig. En annan kusin som har skrivit är Fredrik, han visste tydligen att jag för tillfället var kär i Anders som bodde på samma gata så han har skrivit; Minne!!!!
Hoppas inte Karin får ånger
ersnär hon ser
Anders i blommiga kalsonger....
Din kusin Fredrik den 2/11-73. Jag blir alldeles tårögd för Anders finns inte längre bland oss och jag kan inte låta bli att tänka på hur lycklig den tiden var. Killen med stort K har också skrivit; Minne!
Jag kommer inte på någon vers
men detta kan ju va ett minne från mej!
Sven den 20/8-75.
Fem år senare fick vi en liten son tillsammans, tänk om man hade vetat.... Jag kan se att det är runt 1975 som vi slutade att skriva i poesiböcker, då var det barnsligt och vi fick andra intressen, långhåriga killar, cigg, mopeder, musik och såna saker som var VIKTIGA! Det är också underbara minnen, och när man tittar bakåt så ser man att man har många lyckliga minnen, så många att de hjälper en igenom dom lite sämre stunderna i livet.
En klasskamrat och även granne till mej har skrivit i min poesibok;
Minne!
Tänk om femton år ännu
sitter kanske du som fru.
Stel och präktig och
förnäm,
bjuder mig på sylt och kräm. Din kamrat Lisette den 10/2-72.
Det skulle aldrig bli på det sättet, men det visste vi inte då, vi var små oförstörda barn och vi var lyckliga, 1972 såg framtiden ljus ut för oss alla. Ingenting tydde på något annat! Absolut ingenting!
                  Kram.

söndag 4 september 2011

Tankar omkring....

 Det pratas mycket på nyheterna idag om den 11/9-2001, överraskningsanfallet på World Trade Center och Pentagon. Det är väl ett datum som för all framtid förknippas med terrorism, vi minns den dagen, vi minns var vi befann oss när vi för första gången såg dom hemska bilderna!
Ett annat datum som jag kommer att tänka på rent spontant är den 7/12-1941, Pearl Harbor. Det var också ett överraskningsanfall, den gången var det Japan som fällde sina bomber över den amerikanska Stillahavsflottan. Inte mindre än 350 plan attackerade i två omgångar, Uss Arizona träffades ganska omgående och 1200 soldater dog av explosionen, ytterligare 7 fartyg sänktes och över 200 flygpan blev förstörda. Allt som allt dog 2400 personer i Pearl Harbor, militärer och civila.
Om man vill analysera vidare så kan man ta upp 2 datum till och det är den 6/8 och den 9/8-1945.
USA fäller atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Ca 200 000 människor beräknas ha dött i den första detonationen, man vet inte hur många som har dött i efterverkningarna. Det var fegt, det var mycket fegt att släppa atombomber över 2 städer fulla med oskyldiga människor som inte brydde sej ett jäkla dugg om politik, oskyldiga barn, vad hade dom gjort? Naturligtvis ingenting! USA har utsett sej själva till världspoliser, det finns nästan inte ett enda krig eller konflikt där USA inte haft ett finger med, för det mesta har dom haft mer än så, jag kan inte låta bli att tänka var skillnaden går, om du kör ett eller två flygplan in i några byggnader eller du bombar en stad, när är du en mördare, var går den moraliska gränsen? Det kan man verkligen fråga sig, vissa länder har terrorister och andra har mördare!! I mina ögon är det faktiskt samma sak!
                    Ha det!

onsdag 31 augusti 2011

11 September.

 Just det datumet har blivit ett varumärke som påtvingats världen, 11 September trademark! The day that changed the world utnyttjas fortfarande  som investering och ideologisk motivation. Den 11/9 talar direekt till hjärtat och till det kollektiva minnet.
I flera avseenden , men i en annan tid har den 11 September haft en liknande innebörd. Datumet sy mboliserar statskkuppen i Chile 1973 då general Augusto Pinochet med USA:s ekonomiska och ideologiska ledarskap gjorde slut på landets demokrati.
Det finns samma mål (i båda händelserna)så som kapitalismens expansion och upprättandet av USA:s ledarskap!
Terrordådet den 11/9- 2001, med det tragiska resultatet av tusentals oskyldiga offer, arbetades snabbt in i maktens korridorer! Varumärket 11/9 rättfärdigar krig, diskriminering, manipulation av information,civila offer, militära baser i främmande länder, tortyr, arresteringar utan rättegång, fanatism, osmarta bomber, förtryck, hämnd osv! USA har tydligen rätt att peka ut skurkar och ondskan i världspolitiken, rätt till att försumma FN, folkrätten Kyotoavtalet och en flera nedrustningsöverenkommelser! USA kommer undan med allt dom företar sig! Afghanistan 2001, kriget mot Irak som startade 2003! Ingen har höjt ett finger, alla är så rädda för storebror! Fortsättning senare!

tisdag 30 augusti 2011

Bra dagar och dåliga dagar.

I dag har det varit en sån där dag som från början blev bra, och då måste man vara tacksam och glad! Jag har nämligen något som kallas för panikångest och som gör att jag vissa dagar inte har ett dugg lust att vara med! Tänk dej att du ligger fastbunden på ett tågspår och du ser tåget komma närmre och närmre.... så känns panikångest, och vad du än håller på med, var du än befinner dej, i vilket ögonblick som helst så kommer den bara och man har inte en jäkla chans att komma undan!
Det är inte bara så att man har själva sjukdomen att brottas med, man måste också brottas med alla som inte förstår vad det handlar om, man måste förklara varför man inte kan göra vissa saker som är självklara för andra, men man kan inte begära att dom ska förstå, det är en tyst sjukdom, inget som man pratar om! Vissa dagar kan jag inte ens gå till affären för rädslan att jag ska falla ihop i en skramlande hög i ett panikångestanfall och ligga där och vara säker på att jag ska dö, och eftersom jag redan vet det innan så har jag redan skapat ett anfall innan jag ens är där! Det blir en ond cirkel!
Vissa människor tycks tro att panikångest och deppressioner är synonymt med att man borde lobotomeras, och det är lite komiskt för nästan alla som har panikångest tänker mycket, skriver mycket och är konstnärliga av sig-det har vi gemensamt, vi med ångest, och det kan väl inte vara ett dåligt gäng? Eller hur?
Jag har lärt mej att leva med det, ja vad har jag för val? Jaja, jag förstår vad ni tänker-men det är inte aktuellt! Jag är alldeles för positiv som person för att låta eländet ta över hela mitt liv! Nix det är inte min grej!
Det viktigaste är att försöka prata om det-att få mina medsystrar och bröder som lider i tysthet att lära sig leva med det. Dessutom kan vi stötta varandra! Eller hur?
Med min blogg vill jag skriva om sådant som berör, det gäller inte bara sjukdom. Jag är politiskt intresserad och kommer att skriva om det också, jag är en obotlig kommunist men jag respekterar andras åsikter, det är viktigt att göra det!/Kram